fopoll

Matchen började fint, med ett dominerande Barcelona som hade målchans på målchans. Fint samspel mellan Messi och Zlatan.
Messi fixar även ett välförtjänt mål. Så långt in i matchen är jag stensäker: Barcelona kommer ta hem det här, de kommer att ta hem det här stort.
Kommentatorn påpekar flertalet gånger under matchen att La Coruña är ett lag som har en otrolig statistik när det kommer till hemmamatcher mot regerande lag. De tycks aldrig förlora såna matcher. Aldrig.
På planen ser det annorlunda ut. Barcelona har bollen mest hela tiden. Zlatan passar Messi. Messi passar Zlatan. Målchans på målchans.
Sen händer det nåt. Deportivos målvakt skjuter ut bollen långt upp på plan. En spelare i rosa bortaställ nickar hem bollen. Men. Där befinner sig en anfallare. Från La Coruña. Han nickar. Och vad gör Valdés? Jo, han går och lägger sig. Bollen rullar snörpligt in i mål. Ett lika. Oförtjänt. Riktigt, riktigt oförtjänt.

Det blir halvlek. Jag tänker att "Måtte nu Zlatan fixa det här. Det såg ju så bra ut!".

När andra halvlek drar igång sitter jag förväntansfull med en kopp glögg i handen. Om andra halvlek går i samma tendens som första så vore det konstigt om inte Barcelona tog hem tre poäng. Men det gör den inte. Deportivo har kommit igen. De har blivit starkare. Deras hemmapublik är minst sagt PEPP. Barca får svårare att få till avslut. Zlatan jobbar i det tysta. Jag märker honom inte så mycket eftersom kameran inte filmar så högt upp på offensiv planhalva. Nej, kameran filmar ett Deportivo som reser sig. Med full kraft. En stund.
När det har gått 70 minuter börjar jag skruva på mig. Vad fan? Barcelona. Kom igen nu.
Jag slutar tänka "Zlatan, ge oss ett mål!" och börjar tänka "Någon, ge oss ett mål!".
Och någon gör det.
Någon heter Messi. Han blir tvåmålsskytt, går upp på delad andraplats i skytteligan tillsammans med Zlatan. Nio mål vardera.
La Coruña, som gått från en försiktig men livsfarlig offensiv till en mer stängd defensiv, får nu tänka om. In med fler anfallare. In med fler mål. De blir lite, lite mer desperata. Lite, lite mer räcker. Trots att de nu får några farliga målchanser så är ekvationen enkel. De har slutat punkta Zlatan. Messi är de fortfarande rädda för, men de har inte råd att vara rädda för Zlatan. Inte om de ska få till en utjämning. Dumt tänkt. För Zlatan, ja han står där. Stensäkert. Smäller till på rullande boll. Går upp i skytteligaledning. Tionde målet. Zlatan får sista ordet på plan. Tack för det.

Och så har jag ett erkännande. När jag var som oroligast, då när det stod 1-1 och kommentatorn pratade på som mest om hur omöjligt det är att vinna över ett La Coruña på hemmaplan, då kom Messis andra mål. Jag blev glad i två sekunder. Glad för Barcelonas skull. Glad för Messis skull. Jag gillar verkligen Messi.
Men det finns någon jag gillar mer. Någon jag vill se avgöra såna här matcher. Zlatan. Nu var Messi ikapp. Visst, det var ett viktigt mål, jag är glad att han gjorde det. Men kunde det inte varit Zlatan? Jag vill att Z ska leda skytteligan. Jag vill att han ska vara bäst.
Den här bitterheten försvann när Zlatan fick in sitt mål. Därför var det sista målet i matchen också det viktigaste. Absolut inte för Barcelonas del. Men för min del. Sån är jag.

Ikväll har jag valt att betala för att kunna se Barcelona - Deportivo La Coruna online. 49 kr. Jag kommer att se matchen ensam i gästrummet i mitt föräldrahem.
Inte för att det är speciellt mycket pengar, men jag känner ändå att det har gått lite, lite för långt.

Ett litet tips.

Här är bilder från gårdagens bortamatch för Barcelona. Kolla på Zlatans lilla trolleritrick vid 6.30~
Tydligen tyckte domaren att det var för bra. Eller nåt.
Sedan avslutas hela videon med Zlatans mål, framspelat av en finurlig Messi. Ovänner? Dom två? Knappast.

El Clásico ja. Det pratas om årtusendets match i Spanien just nu. Säga vad man vill om det hävdandet, men årets match, ja det kan det nog vara. Inte bara i Spanien, utan i hela Europa.
Så har det väl inte alltid sett ut, för el Clásico är stort, men inte såhär stort? Speciellt inte för Svea Rike. Vår förlorade son är ju på plats.

Det har spekulerats under veckan huruvida Zlatan och Messi kan spela eller ej, och ifall de spelar från start. Nu verkar det ju som att det blir så för Rosengårdsbarnet, men hur är det egentligen med Messi? Laul vill mena att Messi nog står med från start. Aftonbladet vill också göra gällande att det blir så. Önsketänk? Ja, vad vet jag. För mig, som mer hejar på Ibrahimović än på Barça, är det ett måste att de båda spelar från start. Ja, för jag vill ju att Z ska ha alla förutsättningar för att kunna ta hem den här segern. Jag vill att Messi och Zlatan tillsammans ska få visa för världen att Barcelona fortfarande är bäst. Och nej, jag glömmer inte bort Xavi, Iniesta och de andra guldgossarna.

Förra gången blev det 6-2 till Barca. På bortaplan. Ett sådant resultat finns inte. Inte ikväll (jodå, snälla). Ni vet ju vad som väntar. Allt står att läsa i varenda tidning, i varje stad.
Det vore naivt av mig att försöka analysera mer än vad som redan gjorts. Ikväll kommer mina naglar att ansättas hårt av mina tänder. Jag ska inte säga mer. Nu kör vi.

Fopollen är rund och spelas också jorden runt. Jag är tanig och spelar i ett korplag i Uddevalla. Många spelar fopoll, många tittar på fopoll, många lever fopoll. Det är förmodligen ni som blir mina läsare.

Ja, jag har alltså startat en fopollsblogg. Eller, en blogg som kommer handla om min relation till fopollen. Det blir inget taktiksnack här. Sånt kan jag inte. Men det blir mycket känslor, mycket hyllningar, kanske en och annan sågning...
Framför allt kommer det att bli mycket Zlatan. Hejdlöst mycket Zlatan, och kanske ibland ovillkorlig kärlek till denne. En kärlek som delas av många men som inte förstås av lika många andra.
Till mitt försvar måste jag säga att det inte var kärlek vid första ögonkastet:

När jag var liten spelade jag mycket fopoll tillsammans med de andra ungarna på gatan. De var lite äldre än mig och således lite mer etablerade i sitt spel. Vi snackar fem, sex, sjuåringar nu alltså.
Jag minns hur en av mina grannar (min på den tiden bästa vän) sju år gammal både ägde ett par "Ravelli-handskar" samt kunde rädda som Ravelli. Jag lovar.
Han hade även en fopollsposter på sitt pojkrum, och det var så jag för första gången kom i kontakt med Henke.
Postern föreställde - om jag inte missminner mig - en ung Larsson i luftduell, med dreads vilt fladdrande i en amerikansk sommarvind. Jag hade aldrig sett en fopollsmatch i mitt liv, men jag visste att det hade gått bra för oss ute i världen och jag visste att jag helst av allt hade viljat haft den där postern på Henke i mitt egna pojkrum. Han var ju stenball med sina dreads.
Jag fick aldrig någon Henke-poster, men andra halvan av 90-talet formade mig som person: ofta spelandes det fopoll, men aldrig på någon högre nivå. Ungefär som det svenska landslaget. Men när det började gå bra för Henke i ett grönrandigt Celtic så var jag helt såld på killen. Herregud vilka mål! Och så många sen!
Jag hade förvisso inte tillgång till kanalerna som visade Celtics matcher, men det blev ändock mitt favoritlag och jag följde slaviskt sportsändningarna i TV4 varje kväll. Henke hade nästan alltid gjort mål.

EM 2000 var det första riktiga mästerskapet jag följde. Visst, jag hade sett några matcher under VM 98, särskilt minns jag Brasilien - Nederländerna i semin. Men under 2000 var ju Sverige med. Och jag såg gruppspelsmatcherna på en uteservering i Bibione, Italien. Vi åkte ut rätt snabbt, kom sist i gruppen, men lika snabbt bytte jag lag, låtsades några varma dagar i juni och juli att jag var Italienare. Finalen vill jag inte prata om. Jag bytte tillbaka nationalitet, Italienaren vars TV vi såg finalen på tystnade och pappa, ja, pappa hejade på Frankrike men visste bättre än att skylta allt för mycket med detta. Zlatan hade jag inte fått upp ögonen för.

Under VM 2002 gick jag i högstadiet. Sveriges stora merit var att vi vann dödens grupp. Jag minns att vi fick se några matcher i skolans sporthall. Storbild och jubel från läktarna då vi spelade lika mot Argentina. Det var stort, det visste vi. Jag gillade fortfarande Henke bäst. Det talades mer och mer om en viss Zlatan, men jag lät mig inte imponeras. Inte då. Inte 2002.

Det magiska mästerskapet. Ja, för Sveriges del. Ljungberg, Zlatan och Henke på topp. Herregud, vad bra vi var. Vi kunde vunnit. Med utklassningen mot Bulgarien, en magisk klack mot Italien och en av mina allra bästa fopollsupplevelser när vi krigade i 89 minuter och lekte i resterande matchminuter mot våra fulartikulerande grannar. 2-2 mot Danmark och Ciao Italy. I matchen mot Nederländerna spelade vi också lysande, men när det stod klart att matchen skulle avgöras på straffar så hände något. Om jag hade fått upp ögonen för Zlatan i Italien-matchen så slocknade de lika snabbt igen efter den sämsta straffläggningen jag någonsin sett. Ja, den sämsta straff jag någonsin sett fram tills att Mellberg la sin, då. Snörpligt. Men en fantastisk turnering från Sveriges sida. I mina ögon var Henke fortfarande störst.

Sen 04 har det väl inte skett några större mirakel inom svensk fopoll, vill jag påstå. De undantag jag kan komma på står väl dock Z för. Mot Ungern, båda gångerna. Någonstans där var det väl också så att även jag fick byta idol. För han är ju ett fenomen. Jag har lärt känna Zlatan nu. Jag förstår nu. Jag förstår efter alla Scudettos. Efter skytteligasegern. Efter att Henke en gång för alla gått i pension. Larsson var med när Barca blev störst. Nu är det Zlatans tur. I Barca. Jag har följt nästan varje match sedan det nya Sverige kom till Spanien. Imorgon spelar han sitt första el Clasico. Eller? Är det en sak jag lärt mig om Zlatan så är det att man inte kan lära sig nåt om Zlatan. Man vet aldrig var man har honom. Spelar han imorgon? Spelar han bra? Spelar han bäst? Spelar han dåligt? Herrejösses. Jag blir helt matt. Det är nog det som är tjusningen. Med fopoll. Egentligen.